Vilken mes jag är!
Nu får det väl ändå vara nog! Jag har smågråtit hela dagen, jag kan inte hålla inne det, det rinner tårar och jag får svårt att prata så fort jag tänker på familjen, såklart är det här bara ett "positivt" avsked. Jag kan ju inte jobba som barnflicka hela livet men jag förstår inte hur jag ska klara av att inte vara en så stor del i deras liv längre, jag kommer sakna dom så himla mycket.
Nu är jag hemma och jag njuter av det, och underbart att det är ljust ute också. Väldigt uppskattat!
Kommentarer
Trackback
